av Bitte Melin
Karlskoga är en vidsträckt kommun, med förgreningar långt utanför stadskärnan. Och så var det även före kommunernas införande; när landskommunen fick stadsrättigheter 1940 blev Karlskoga faktiskt rikets till ytan största stad.
Det är en av orsakerna till att folk i omkringliggande småbyar tyckte det blev lite långt att alltid resa in till staden när de skulle samlas för olika ändamål. I början av 1900-talet beslöt således fyra av männen i norra trakterna av Karlskoga att gå samman för att se till att folket norr om staden fick en samlingslokal.
Folket i bygden bidrog villigt med både kontanta medel, byggnadsmaterial och dagsverken för möjligheten att slippa de långa resorna in till staden. Och småbrukaren Karl Olsson från den vackra byn Tavlan skänkte marken där samlingslokalen skulle byggas.
Den som utnämndes som ansvarig byggmästare för uppförandet av det nya samlingshuset i Tavlan var sågställare Karl Eriksson från Stolphagen. Han hade redan tidigare varit inblandad i projektet eftersom han tog sig för med att såga det för ändamålet skänkta timret till brädor och plank, så det föll sig naturligt att han även skulle ansvara för uppförandet av byggnaden. Arbetet påbörjades tidigt 1912, och samma höst kunde man så inviga Tavlans samlingshus. Det skulle användas till logearbete, gudstjänster, syföreningsarbete, föreläsningar och annan verksamhet.
Tre år efter invigningen skänktes både tomten och huset till Karlskoga församling. 1921 restaurerade man huset och installerade altare, predikstol och en liten sakristia och man ändrade också dess namn från Tavlans samlingslokal till Tavlans kapell. Kapellet fortsatte dock att användas som samlingslokal; vid sidan av gudstjänster, dop och vigslar fortsatte syföreningen och den andra verksamheten sitt arbete.
I början av 1950-talet beslöt man att gräva ut ett källarplan under kapellet. Anledningen var att syföreningen behövde ett kök. Så fick det också bli, men källarplanet kom också att innehålla en tambur och en samlingssal – lokaler som blev mycket användbara genom åren, inte bara för syföreningen utan även för andra föreningar och verksamheter.
Genom historien har Tavlans kapell fått en ny betydelse i det moderna Karlskoga. Syföreningen har visserligen överlevt, men gudstjänsterna äger numera rum endast en söndag i månaden och kapellet används huvudsakligen vid dop- och vigselhögtider och då i första hand av människor som har anknytning till trakten. Och under hösten 2009 blev det faktiskt tal om att helt lägga ner verksamheten vid Tavlans kapell. Trots att man nyligen målat om invändigt ansåg kyrkorådet att det skulle bli för dyrt för församlingen att behålla det gamla kapellet. Detta beslut sågs inte med blida ögon av församlingsmedlemmarna, varav många är släkt i rakt nedstigande led till dem som en gång tog initiativet till kapellet. Även prästen Monica Albertus, som sedan 1995 ansvarat både för kapellet och verksamheterna, förvånades av förslaget om nedläggning eftersom gudstjänsterna alltid är fullsatta och kapellet väl använt på alla tänkbara sätt.
Våren 2010 fattades till sist det avgörande beslutet och till församlingens och bybornas stora glädje beslutade kyrkorådet i Karlskoga att behålla Tavlans kapell. Man hade lyssnat på församlingsmedlemmarna och på människorna i trakten och Tavlans kapell kommer alltså att fortsätta vara en träffpunkt och ett Guds hus i socknarna norr om Karlskoga.
