Av Bitte Melin.
Under de båda världskrigen upphörde importen nästan helt till Sverige, på grund av spärrade handelsvägar. Särskilt stor brist blev det på varor som te och kaffe, och därför infördes ransonering.
Under den värsta ransoneringsperioden under andra världskriget kunde svenskarna endast köpa 13 gram kaffe per vecka. Men nöden är uppfinningarnas moder, och de svenska kaffeälskarna fann på olika lösningar för att kunna avnjuta något som åtminstone påminde om kaffe. Och kaffesurrogaten kom till så stor användning att det började tillverkas i industriell skala.
Färdigtillverkade kaffesurrogat var ofta en blandning av flera olika produkter och de gick under allehanda namn. En produkt kunde exempelvis kallas för ”homeopatiskt hälsokaffe”, en annan för ”mockatillsättning”. Vissa blandningar, som innehöll en andel äkta kaffe , kunde gå under namnet ”hushållskaffe” eller ”elvakaffe”, men det fanns också förfalskade och helt undermåliga surrogat som gjorts på billig torv.
Ett av de företag som började saluföra kaffesurrogat – eller kaffesurr som det kallades i folkmun – var chokladfabriken Marabou. Deras surrogat, kallat Mabou, var ett av de mest omtyckta. Svenska Kaffebolaget importerade ett tyskt kaffesurrogat gjort på cikoria, som pressats till briketter.
Ett annat företag som satsade stort på surrogat var Martin Olsson. När kafferansoneringen infördes 1940 skrev företaget avtal med dansken Villads-Nielsen som gav företaget ensamrätt på produkten. Surrogatet kom att kallas Kamo, vilket stod för Kaffe AB Martin Olsson, och kom ut på marknaden i augusti 1941. Första kunden blev AB Trafikrestauranger som gjorde en beställning på hela 12 ton.
Många tillverkade också sina egna kaffesurrogat. Till stor nytta när det gällde att finna surrogat inte bara för kaffe utan även när det gällde livsmedelsförsörjningen i allmänhet var tidens skolkökslärarinnor. I studien Vänd åter till gamla tiders enkla levnadssätt – en studie om hur skolkökslärarinnornas expertkunskap bidrog till livsmedelsförsörjningen under världskrigen, beskrivs hur lärarinnorna använde sina expertkunskaper i kokböcker med både recept, råd om olika typer av surrogat och tips om hur man ska laga maten på mest ekonomiskt vis.
Kokboksförfattarinnan Ida Tegnér-Högstedt (1867-1924), som skrivit böcker med titlar som Vårt dagliga bröd i onda och goda tider, Matnyttiga vilda växter, Fru Högstedts kokbok och Fru Högstedts konserveringsbok, ger läsaren recept på en mängd olika kaffesurrogat som läsarna själva kunde göra av olika slags växter som fanns i närområdet. Maskros, kvickrot och mjölktistel används flitigt i recepten, liksom rotfrukter av olika slag, rostad råg och andra spannmål samt nypon och ekollon.
Ett vanligt surrogat, som fortfarande används som kaffeersättning i bland annat Frankrike, var cikoria – vägvårda. Vägvårda är en flerårig ört i familjen korgblommiga växter och har historiskt använts inte bara som kaffesurrogat utan även som sallad och som naturmedicin mot gikt. Idag marknadsförs färdigmalt cikoriapulver som hälsosammare än vanligt kaffe och säljs inte sällan dyrt.
Vanligast förekommande, inte bara i Tegnér-Högstedts böcker utan även i andra samtida författares kokböcker, är dock kaffesurrogat av rostad vetekli, det som kom att kallas klikaffe och som i dåtidens kokböcker oftast skrevs ut i två ord, kli kaffe. För den som vill prova finns ett recept här:
Klikaffe
500 g vetekli
80 g sirap
Så här gör du: Värm kliet på en plåt i ugnen och värm sirapen i en kastrull. Blanda samman sirap och vetekli i en skål och bred sedan ut blandningen på plåten igen. Rosta på låg ugnsvärme, ca 125-150 grader, tills det får fin färg. Stöt sönder ”kaffet” och brygg med måtten 1 dl klikaffe till 1 ½ kaffekopp vatten.
Källor:
Nordiska museet
www.divaportal.org
wikipedia
www.foretagskallan.se
www.handelnshistoria.se .
https://www.medvetenkonsumtion.se/radochtips/kaffe-te
/Bitte Melin