Ansjovisen – en äkta svensk konserv

Få smaker är väl så klassiskt svenska som smaken av ansjovis. Denna inläggning är närmast omistlig i gubbröran eller i smörgåsbordets Jansson. Och den har gamla anor. Den brukar tillskrivas salteriägaren Gustaf Andersson och ska ha uppfunnits 1842.

Gustaf Andersson, som var född i Göteborg 1815, flyttade i början av 1840-talet till fiskeläget Fjällbacka, där han startade ansjovistillverkningen. Ursprungligen tillverkades den vid Dorthes Konservfabrik Fjällbacka, men kom senare att produceras i Grebbestad, Idag tillverkas Grebbestads ansjovis i Kungshamn.

Inläggningen tillverkas av skarpsill, Sprattus sprattus, en sillfisk som förekommer i alla svenska hav utom Bottenviken och vars utbredning omfattar östra Atlantkusten från Lofoten till Marocko, samt Medelhavet och Svarta havet. I svenska vatten blir den 12-14 cm lång, men i andra vatten kan den bli upp till 20 centimeter. (De fiskar som på engelska kallas anchovies och som läggs in i saltlag har ingenting med den svenska ansjovisen att göra, utan är det vi kallar sardeller).

Ansjovis läggs in i en lag av socker, salt och ättika och kryddas med kanel, kryddpeppar, svartpeppar, lagerblad, kardemumma, muskotblomma, ingefära och sandelolja. Varifrån Gustaf Andersson hämtade inspiration till inläggningen är inte klarlagt, vissa källor hävdar att ursprungsreceptet är norskt, andra att Andersson lärde det sig av en prästdotter i släkten.

Liknande inläggningar har dokumenterats även långt tidigare, till exempel av Tanumsprosten J Ödman. 1746, 100 år innan Gustaf Andersson började med sin produktion, skriver Ödman att ”ståndspersoner brukar sylta in skarpsill i krukor” och 1777 tryckte Svensk Hushållnings-Journal en detaljerad beskrivning signerad kemiprofessorn Pehr A. Gadd:

”Man utväljer den minsta höst-och vinterströmming, som får ligga orensad med litet salt ett dygn. Därefter får den rinna av, torkas på ett linnekläde, läggs på rygg varvtals i en ekkagge och saltas på nytt med blandning av Lyneburgersalt, kryddpeppar, origanum, nejlikor. Man lägger på en sten till tyngd som tas bort efter 3-4 dygn och locket läggs på. Denne slags ansjovis har en ganska angenäm smak och brukas som handelsvara i åtskilliga städer i Estland och Lifland”.

Ansjovis kan ätas som pålägg och används som garnityr till bland annat wienerschnitzel, tillsammans med kapris. Spadet ger god smak åt klassiker som slottsstek. Den mest kända ansjovisrätten idag är kanske Jansson frestelse, men långt innan denna fick sitt omdiskuterade namn tillagades gratänger och lådor med ansjovis i huvudrollen. Här är ett av recepten vi hittat i den handskrivna kokboken.

Ansjovislåda

Den här ansjovislådan sägs vara för sex personer, men då är det meningen att den ska serveras som en del av ett smörgåsbord. Äter man den som ensamrätt, till lunch eller vickning, blir det nog mer lagom för två-tre personer. Tänk också på att det i det här receptet ska vara hela ansjovisar (filéerna kom senare). Idag är det snarare svårt att få tag i hela ansjovisar så ersätt med filéer och ta då ungefär dubbelt så många – en burk av ”normalstorlek” blir bra.

12 ansjovisar
2 ägg
2 dl grädde
1 knippe finhackad persilja

Beredning: Ansjovisen flås, tages ur, fläkes mitt itu och benen tages bort. En låg eldfast form smörjes med smör och beströs med skorpor.

Filéerna nedläggas däri, överhälles med äggen väl vispade med grädden och beströs med persiljan. Lådan gräddas i god ugnsvärme och serveras till smörgåsbordet.

/Bitte Melin

Oxsvanssoppa

Få maträtter värmer så härligt i höstmörkret som en klassisk oxsvanssoppa. Det finns lika många recept på oxsvanssoppa som det finns matmammor (eller matpappor) och i vår receptsamling kan man läsa följande:

Oxsvanssoppa
Man bryner oxsvansar i mjöl och smör och buljong med krydor. Sedan brynes mjöl och smör i en kastrull och jämnas på med soppan.
Så avsilas den genom ett durkslag.
Så blandar man den med sherry och konjak efter smak.
Den serveras med frikadeller, rötter och skurna oxsvansbitar, samt torrt hvetebröd.

Mormorsmor skulle ha säkert ha fattat galoppen direkt, och fått till en alldeles underbar soppa med den enkla och kortfattade beskrivningen, men i vår tid behövs kanske ett mer utförligt recept. Här är ett recept från min mammas något nyare kokbok från 1950-talet.

Oxsvanssoppa. Foto: Bitte Melin.

Oxsvanssoppa – 6 portioner

1 ½ kg oxsvans, huggen i bitar
2 msk smör eller matolja
1 morot, skuren i bitar
1 bit rotselleri, tärnad
Ca 10 cm purjolök, skuren i strimlor
2 ½ liter vatten
2 msk tomatpuré
3 dl rött vin eller oxbuljong
10 svartpepparkorn
1-2 tsk torkad timjan eller oregano
2 lagerblad
1 tsk salt
5 finhackade schalottenlökar eller 1 stor gul lök
salt och malen vitpeppar
2 msk finhackad persilja

Gör så här:

Värm matfettet i en gryta och bryn oxsvansbitarna. Ta upp och lägg åt sidan.
Fräs morot, selleri och purjo. Lägg tillbaka oxsvansbitarna i grytan och häll på vattnet. Låt koka upp och skumma väl.
Tillsätt tomatpuré, vin, pepparkorn, timjan, lagerblad och salt. Sänk värmen och sjud under lock på svag värme i 4 timmar eller tills köttet är genomkokt.
Ta upp oxsvansbitarna och låt dem svalna något. Plocka bort köttet från benen. Håll köttet varmt inslaget i aluminiumfolie. Sila buljongen.
Koka upp buljongen med schalottenlök och sjud tills löken är genomskinlig och mjuk. Lägg tillbaka köttet i soppan. Smaka av med salt och peppar och strö över persilja vid serveringen.

/Bitte Melin