Genom Mobergs utvandrarepos har Ljuders socken blivit något av en symbol för den svenska emigrationen under 1800-talet och då främst den till Nordamerika. Häromdagen besökte jag Ljuder och deltog i en vandring i kyrkbyn med emigranttema, arrangerad av Storytelling International.
I skepnad av sjökapten John Nordlander från rederiet Svenska Amerika Linien berättar skådespelaren Sebastian Karlsson om denna märkliga epok i svensk historia. De första utvandrarna lämnade Sverige redan innan 1850, och då genom att hyra in sig på fraktfartyg. Senare utvecklades emigrationen till en affärsidé, där entreprenörer sålde hela resan från hemorten till slutdestinationen i USA i ett paket. Den berömda ”homestead act” som trädde i kraft 1862 innebar att immigranterna erbjöds gratis mark att nyodla. Och immigranterna kom – i mängder!
Från Sverige emigrerade ungefär 1,3 miljoner människor mellan 1840 och 1930. Det var framför allt den unga och arbetsföra delen av befolkningen som lämnade landet. Var femte emigrant återvände så småningom, men den stora majoriteten stannade i sitt nya hemland. Det lär inte finnas många svenskar idag som inte har släktingar i USA.
”Kapten Nordlander” berättade också om några sanna levnadsöden i Ljuders socken, som kastar ljus över varför så många valde att lämna hemlandet för alltid. Svält till följd av missväxt, överbefolkade stugor, gårdar som inte kunde föda de växande familjerna.
Så småningom spreds även den legendariska ”Amerikafebern”. Emigranter som etablerat sig i det nya landet berättade om sin tillvaro i brev hem till släktingar och vänner. Amerikabreven väckte äventyrslust, kanske särskilt hos lite yngre människor, som lockades att köpa biljett och anträda den flera veckor långa båtresan över Atlanten.
Vissa socknar i Sverige fick se sin befolkning halverad på grund av emigrationen. Ljuders socken var en av dem. Ljuders hembygdsförening förvaltar emigrationen som lokalt kulturarv bl.a. genom utställningar och arkivmaterial som finns att tillgå i ”Amerikarummet” i sockenstugan. Man arrangerar också det årliga evenemanget Minnesotadagen.
Berättelsen om fattigdom, svält och utsatthet, och emigranternas vedermödor, står i bjärt kontrast mot den idyll vi ser idag. Ljuders kyrka med sin vackra lummiga kyrkogård, kyrkstallarna, sockenstugan och hembygdsmuseet alldeles intill.
En timmes vandring avslutades i kyrkan där ”kaptenen” rundade av med att ge röst åt Kristinas religiösa kris i sången ”Du måste finnas” ur musikalen Kristina från Duvemåla.
Ravlunda är en av många kyrkbyar på Österlen. Kyrkan ligger väl synlig på en höjd strax söder om Brösarp och den vackraste utsikten över helgedomen är förmodligen den man får som passagerare på det ångloksdragna tåget, som trafikerar järnvägen mellan Brösarp och S:t Olof sommartid och några helger före jul varje år.
Ravlunda kyrka. Foto: Ingela Frid
“Rav” betyder bärnsten och det är den rika förekomsten av bärnsten, som givit upphov till byns namn. Den legendariske museichefen Gustaf Åberg på Österlens museum (1910-2000) är en av de som fastslagit namnets ursprung. I en trakt rik på förhistoriska lämningar dateras Ravlunda kyrka, lite grovt, till sekelskiftet 1200. Enligt uppgift ska det ha funnits en inskription i koret, daterad 1259, som kungjorde att kyrkan “fulländats till Jungfru Marie ära”. Inskriptionen är tyvärr försvunnen.
Kyrkan har kalkmålningar från två epoker. Så tidigt som någon gång mellan 1260 och 1300 målades S:t Kristoffer på långhusets norra vägg. Som de sjöfarandes skyddshelgon var S:t Kristoffer känd och omtyckt vid kusten, där fisket var livsviktigt för överlevnaden och ekonomin. Helgonet avbildas traditionellt som en storvuxen man bärande ett barn på sin arm, ibland med en grönskande stav i andra handen. Enligt traditionen skulle den som skådat S:t Kristoffer inte dö den dagen. S:t Kristoffers popularitet i Sydskandinavien bestod genom hela medeltiden och han återfinns i många kyrkor.
Liksom andra kyrkor från tidig medeltid hade Ravlunda kyrka ett platt innertak de första seklerna. När tegelvalven slogs, vilket skedde senast på 1400-talet, hamnade S:t Kristoffers överkropp ovan valven. En senare upptagning i väggen i samband med en tillbyggnad av långhuset kapade bildens nederdel. Den som beger sig ovan valven kan se att S:t Kristoffer bär Jesusbarnet, som höjer sin hand i en välsignande gest. Resten av kyrkans kalkmålningar är mycket fragmentariska. De dateras till senare delen av 1400-talet och tillskrivs Vittskövlegruppen, en verkstad med ett okänt antal målare som annars främst arbetade i nordöstra Skåne.
Vittskövlegruppens kalkmålningar i Ravlunda kyrka är bitvis mycket fragmentariska och svårtydda. Foto: Ingela Frid
Den märkligaste detaljen i Ravlunda är ändå den målade inskriptionen på triumfbågens södra insida, som lyder: “Anno 1612 den 4 februari kome de Suenske ind i goinge herrid der brende roffuede oc odelagde vid fem eller sex oc tiufue kirjrcke sogner: den 8 februari brende Ve: denne 11. dag bleffue de tappert igien besot aff vorris Kongis folck antastede på Visse So bade yhielslagne oc drucnede nogle (og) tiuffue hundrede mend oc miste al derris Bitte: som de haffde tagit: C. M. V.”
En märklig ögonblicksbild från 1612 förmedlas i denna text. Foto: Ingela Frid
Det är svårt att tänka sig idag, men Sverige och Danmark var en gång i tiden bittra fiender och krigade med varandra i flera generationer. I februari 1612 rasade Kalmarkriget och den svenske kungen Gustaf II Adolf genomförde flera fälttåg i Skåne. Inskriptionen vittnar om att trupperna trängde in i Göinge härad där de brände och rövade 25 eller 26 kyrksocknar och staden Vä. Strax norr om Ravlunda hejdades svenskarnas framfart av den danske kungens folk. Kanske stod prästen här vid sin kyrka på höjden och såg rökpelarna från de brända gårdarna stiga upp mot horisonten i norr. I tacksamhet över att svenskarna aldrig nådde Ravlunda, lät han utföra inskriptionen i sin kyrka.
I en fredligare tid är Ravlunda på Österlen ett skönt besöksmål, inte minst sommartid. På kyrkogården har två av våra mest kända kulturpersonligheter valt att få sitt sista vilorum. Visdiktaren och gitarristen Olle Adolphson (1934-2004) är en av dem. I hans sångskatt finns visor som “Trubbel”, “Det gåtfulla folket” och “Mitt eget land” (som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers). Vi som var barn på 1970-talet minns med kärlek tv-serien “Fablernas värld”, som Adolphson skrev den svenska texten till.
Så stockholmare han var, älskade Olle Adolphson sitt Österlen. I “Österlenvisan”, som sjungs på såväl bröllop som begravningar, har han diktat
Ge mig den stund, ja, ge mig den tid då hundra lärkor och svalor flyger min själ till himmelens frid på hedar, vid Österlens dalar.
Olle Adolphssons grav på Ravlunda kyrkogård. Foto: Ingela Frid
Minst lika älskad var författaren och berättaren Fritiof Nilsson “Piraten” (1895-1972). Efter en stökig skolgång, rekordsnabbt avlagd juristexamen och en kort men intensiv karriär som advokat debuterade han 1932 med den delvis självbiografiska “Bombi Bitt och jag”. “Piratens” underbara berättarkonst kan också avnjutas i senare verk såsom “Bock i örtagård” och “Bokhandlaren som slutade bada”. Tillnamnet “Piraten” lär han ha fått av studentkamrater i Lund på grund av sina vidlyftiga berättelser från en kort tid till sjöss i sin ungdom.
“Piratens” gravsten är troligen en av de mest kända i landet. Varken namn eller födelseår finns med i inskriptionen, som lyder: “Här under är askan av en man som hade för vana att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.
Den humoristiska texten har “Piraten” givetvis själv formulerat. Man kan föreställa sig att en del diskussioner med Ravlundas kyrkoherde Sven-Bure Lindahl föregick godkännandet av den kontroversiella gravstenen.
För den som besöker Skåne sommartid rekommenderas, förutom Ravlunda kyrka förstås, ett besök i Piratenmuseet som är inrymt i den gamla banvaktsstugan i hans födelseort Vollsjö. Museet drivs av den ideella föreningen Fritjof Nilsson Piraten-sällskapet, som bildades 1982 och med sina 4000 medlemmar är landets största litterära sällskap.
Ingela Frid
Tack till: Sven Rosborn, Pilemedia och Bitte Assarmo
